Är bitterhet en synd?

När jag tänker på en bitter människa är det någon som är förgiftad av negativa känslor. Ibland så omåttligt ohämmat att det kan få komiska effekter. Det är därför som många roas av Ove i Fredrik Backmans roman och film En man som heter Ove. Det mentala förtryck vi råkat ut för när vi hamnat i skottgluggen för en bitter människas sarkasmer lossnar och ger oss utrymme att skratta. 

I mitt eget liv har allt för många nära dött allt för unga. Räddningen för mig och jag tror många andra människor som hamnar i en sorgeprocess är att gråten ligger nära skrattet. Min tanke är därför att det oavsett orsak, är värre att hamna i bitterhet än att hamna i sorg. Bitterheten verkar vara en mentalt sumpmark, alldeles olidligt förtvivlat. Ibland, som i Oves fall, också ett slags konserverad sorg.

Var lugn. Jag ska inte rekommendera bokläsning som kur mot bitterhet. Jag har ingen kur. Men jag funderar på varför bitterhet är så föraktat. En förklaring är förstås att att det kan kännas farligt att komma för nära en bitter människa. Vi är rädda att få en dos av giftet och i någon smittas. Fungerande skyddsutrustning saknas inte sällan och de bittra hamnar därför ofta i karantän. 

Men är det inte också så att vårt förakt mot bitterhet beror på en dominerande samhällssyn som när ett förakt mot olyckliga människor? Har det något att göra med att de dominerande berättelserna om att vara människa har ett lyckligt slut?  Det är bland annat därför jag inte gillade En man som heter Ove. Slutet kändes löjligt tillrättalagt. Men varför skrattar människor så lite nu för tiden? Är det för att vi gråter för lite?