FUn
.Foto Thougt Catalog on Unsplash

När jag jobbar är jag en bättre version av mig själv. Den är inte falsk, men den håller inte ända hem. Det händer att det professionella rollen gör hemmajaget alldeles utmattad, sur och tvär. Egentligen tycker jag att den där lösningsfokuserade och lättsamma personligheten jag är på jobbet borde inspirera och pigga upp även min fritid. Varför blir det inte alltid så och vart går egentligen gränserna för vår proffessionalitet?

När jag var diskare lärde jag mig allt jag kan om proffesionalitet

Under gymnasiet arbetade jag som diskare på en vägkrog. Allt jag lärt mig om proffessionalitet lärde jag mig där. Ibland var gästerna mest bakfulla som träffades över en kaffe för att diskutera gårdagens fest. Då plockade jag stillsamt kaffekoppar och tjuvlyssnade. Andra gånger dök det upp tre busslaster. Då fick jag ligga i för att hinna tömma borden och säkra att det fanns rent porslin. Det gick nästan inte, men det gick. Mitt knep för att stå ut var att aldrig visa kunderna hur jobbigt jag tyckte det var. Jag förstod att om jag visade mig sur så skulle jag få negativ respons. För det var pressat även för kunderna. Om jag däremot frammanade en positiv attityd kunde jag få det roligt. Vissa roliga konversationer från de där stressiga passen minns jag fortfarande. När jag kom hem däremot fanns inte något annat än skrik och bråk i mig, men det är en annan del berättelsen om mig.

”Eftersom jag inte är tonåring längre gick jag inte hem och skrek och bråkade, men något liknande”

I våras hade jag en personlig kris. Eftersom jag jobbar extra som timvikarie var det extra knivigt. Om man har ett fast jobb finns det oftast förståelse för att en har sämre perioder. Kanske fanns det utrymmet även för mig, men jag vågade inte chansa. Inför varje arbetspass förberedde jag mig noggrant. Mycket av min fritid gick till till vila, läsa och träna. När jag kom till jobbet var jag ofta målinriktad, pigg och hade något roligt att berätta om exempelvis en bok jag läst. Jag fick ofta höra att jag var glad. Det kändes lite konstigt, för egentligen var jag någon annan, men det lyfte mig. Fast det räckte inte heller inte ända hem. Eftersom jag inte är tonåring längre gick jag inte hem och skrek och bråkade, men något liknande.

”Så kom jag till en psykolog och tog upp problemet. Hen sa till mig ungefär. —Tänk om du kunde vara lite snällare hemma och lite argare på jobbet, vara snäll mot de som betyder något. Jag tänkte att hen snackade skit”

Så kom jag till en psykolog och tog upp problemet. Hen sa till mig ungefär ”tänk om du kunde vara lite snällare hemma och lite argare på jobbet, vara snäll mot de som betyder något” Jag tänkte att hen snackade skit. Vad skulle hända om psykologen gjorde så själv? Om hen blev arg på mig istället för att neutralt lyssna? Vem skulle ge timvik till en sur och arg vikarie? Sina dåliga sidor gör en väl bäst i att visa för dem som en är trygg med, som känner en, som umgås med mig utan att få betalt?

Mina barn har inte valt mig

Haken i detta resonemang är förstås mina barn. De har inte valt mig. Maktrelationen mellan oss är ojämlik. De är beroende av mig för sin överlevnad. Hur jag beter mig mot mina barn kommer att forma dem. Om jag inte visar mina gränser för dem så kan de inte lära sig förstå sina egna gränser. Fast om jag är arg på dem för att jag är trött på grund av att jag gått över mina gränser i ett annat sammanhang blir det ändå gränslöst.

Häromdagen när jag arbetade i ett projekt med en annan egenföretagare kom frågan upp igen. Hon sa till mig att jag var väldigt professionell och lätt att samarbeta med, men påpekade lite oroligt att det viktigt att få utrymme även för mindre professionella sidor.

Jag har inget fullständigt svar på hur en får ihop livet så att inte den ena delen av tillvaron ta näring från den andra. Men mitt svar till kollegan ovan var att när jag läser kan jag leva ut, för jag kan aldrig skada en skriven romanfigur. .

”Samtidigt inser jag att det är helt stört att låta läsandet vara det enda utrymmet där vi ger plats för negativa känslor”

Samtidigt inser jag att det är helt stört att låta läsandet vara det enda utrymmet vi ger för negativa känslor. Om vi bara bearbetar svårigheter genom att läsa tror jag vi skapar oss ett liv i skuggan av det verkliga livet. Men att läsa kan vara ett kravlöst sätt att närma sig obehag som vi måste ta hand om för att känna oss hela. Läsningen hjälpte mig att ta mig över den där hopplösa våren.

Jag är också säker på att mitt läsande stimulerar min möjlighet att reflektera över mig själv, att det har har höjt min förmåga att få syn på mindre lyckade beteenden. Det är ett nödvändigt steg för att ens vara intresserad av att förändra destruktiva handlingsmönster.

Foto Jenny Danielsbacka
Foto Jenny Danielsbacka