Photo by Austin Chan on Unsplash

Min utgångspunkt i den här texten är att berätta för er att jag inte tror att det finns något som är den rätta vägen. Och redan här inledningsvis så snärjer jag in mig i en motsägelse, eftersom jag precis försökt pracka på er min egen fasta övertygelse. Ju längre du läser ju värre kommer det bli. Men hur tråkigt skulle livet inte vara utan paradoxer?

Lär vi oss att uppskatta paradoxer och bristen på enkla svar så kan det bota tunnelseende som gör att vi inte lyckas lösa viktiga problem.

Att läsa om romaner och ta del av många olika uppdiktade människoöden kan vara ett hjälpmedel för att hålla sig borta från allt för enkla svar och lära sig att att uppskatta paradoxerna.

Jag har en teori om att vårt minskande bokläsande hör ihop med arbetslivets allt större iver att styra upp. Min övertygelse är att vi förlorar nerv och kreativitet om vi styr upp mer än nödvändigt. Att styra upp för mycket betyder ibland att vi inte låtsas om paradoxerna och istället tror på breda och enkla lösningar. Den uppstyrnings-ivern som nu råder på många arbetsplatser, tycks utgå från att varenda tjänst skulle kunna mätas enligt någon slags ISO-protokoll. I de värsta formerna blir det korkat, tråkigt och världsfrånvänt. Sånt skapar inte förtroende. Jag har svårt att tro att det är bokläsare som ligger bakom de här idéerna.