Foto: Pixabay

Vi lever inte bara vårt eget liv utan är också i förbindelse med andras liv och våra handlingar påverkar andra. 

Jag tänker på det när jag läser ”Fånga och döda” av Ronan Farrow. En reportagebok som handlar om hur den mäktige hollywoodproducenten Harvey Weinstein till sist åkte dit och fick 23 års fängelse för sexuella trakasserier och våldtäkter. Det otäckaste med den här berättelsen är alla de som jobbade för att täcka upp för hans brott. När folk blundar och låter otäcka saker ske, kan många av oss sitta och prata om det i evigheter, för vi förstår inte. 

För visst är det härligt att identifiera sig med hjältarna?

Fast trots att få av oss platsar i ligan som skyddade Weinstein, så har vi nog alla täckt upp för något som vi inte borde gjort. Och de hjältar som vågar stå emot, som sliter för att lyfta fram maktmissbruk är få och ofta motarbetade, även om de flesta av oss gärna ställer oss i hyllningskören när de vunnit en seger för rättvisan. För visst är det härligt att identifiera sig med hjältarna? 

Men för att landa i verkligheten behöver vi ibland också identifiera oss med det dåliga i människan.

Därför förstår jag inte den litteratursyn där man dömer ut författare eller romankaraktärer för att vara på det ena eller andra opassande sättet. För vi människor är också opassande och det är dumt att tro att vi kan komma till rätta med någonting genom att sluta skriva om det eller genom att läsa författare som bara tycker som oss. 

För några år sedan funderade jag på vem som idag vågar skriva en bok om en riktigt usel man utan att riskera att bli identifierad med honom. Michel Houellebecq gör det, men visst finns det de som misstänkliggör hans avsikter. Behöver vi bry oss Michel Houellebecqs eller för den delen Valerie Solanas avsikter så länge det är litteratur som engagerar oss? Vartenda ord skrivs kan tolkas lite hur som helst, det är en risk man måste ta, om vi ska våga tro på det skrivna ordet. 

Att skriva om det enbart goda faller inte inom ramen för den spänning som behövs för att kunna kallas en fullvärdig berättelse. Och det är nog det enkla svaret på varför det är så populärt med deckare. 

Jag vill avsluta med ett kort filmklipp med Harry Weinstein från 2017, innan metoo drog igång. Herregud, han såg sig själv som en underdog, trots sin enorma makt över film och medier. Trots att han är anklagad för sexuella trakasserier av fler än 80 kvinnor. Obegripligt kan tyckas. Men skulle världen bli bättre om vi slutade att gestalta personer som honom? De finns ju trots allt. Tyvärr.  

Det är också mycket troligt att den här intervjun gjordes för att lyfta fram den gode Weinstein, då granskningen av honom redan börjat, vilket han var väl medveten om och han hade stort inflytande över medier, som också hjälpte till att smutskasta de kvinnor som anklagat honom.