Foto: Pixabay

En kväll när jag var barn ringde jag upp en kompis och frågade ifall hon ville med ut och cykla. Hon hade sovit en stund, trodde klockan var 7 på morgonen istället för 7 på kvällen och ifrågasatte hur jag menade att vi skulle hinna innan skolan. Jag förstod snabbt hur det låg till, började skratta och försökte förklara, men det gick inte. Hon blev arg. Vi lade på.

När hon sen upptäckte att ingen därhemma uppförde sig som de borde på morgonen blev hon ännu argare. Inte blev det bättre när hennes pappa frågade ifall hon fått ett slag i huvudet.

Tillsist förstod hon hur det låg till, ringde upp och vi for skrattande ut. Jag skrattar fortfarande åt det här ibland. Hur konstigt kan det inte bli när man har en helt egen uppfattning om vad som är? Hur kört det då är att göra sig förstådd. Men så befriande när man sedan kommer i fas med resten av världen.

Fast visst finns det tillfällen då man är i ett sällskap där de andra tycker helt annorlunda, förnimmer att de tycker det verkar som man fått ett slag i huvudet? Ibland kanske man börjar tro det själv.

När vi känner oss ensamma i vår uppfattning om saker och ting kan vi bli stärkta genom att hitta likasinnade i litteraturen. Att läsa är ett överlägset sätt att ta del av andras tankar. När saker som vi vagt uppfattat men reagerat emot är formulerade är det stärkande. Det hjälper oss att formulera oss själva.

Chansen att bli lyssnad på är åtminstone större när vi är bättre på att förklara oss. På så sätt är det lättare att avfärda känslan av att ha fått ett slag i huvudet i mötet med meningsmotståndare. Inte minst för att vi vet att vi har tänkare bakom oss.

När vi kan formulera oss är det också lättare att hitta likasinnade i verkliga världen och se att man åtminstone är i fas med några. Då behöver det inte kännas så farligt att uttrycka att man tycker något är extrem skit.