tallie-robinson-vs-fjU4sQos-unsplash

Inte är det bara jag som ibland blir så less på någon stackars människa så att jag funderar på vad dumt den ska säga så fort den öppnar munnen? Egentligen är det lättare att se den här sortens avfärdande hos andra än hos sig själv. En del blir så illa hörda att de skulle kunna säga vad som helst utan att det väckte uppseende, eftersom ingen lyssnar.

Jag funderar ganska mycket på hur mycket vi hör och hur mycket vi sållar utifrån våra förutfattade meningar och hur det begränsar oss. För ett tag sedan prövade jag ett practical joke på jobbet. Jag kom överens med en kollega att vi skulle lura i de andra det osannolika att han pluggat ett halvår på Operahögskolan. Så kom det sig att jag sa detta i förbifarten under en fikarast. När det kom upp en andra gång föll skämtet, för vi orkade inte dra det vidare. Det visade sig att alla hört första gången, men avstått från att kommentera eftersom de blev osäkra på om de hört rätt då de tyckte det lät osannolikt och det hade de ju rätt i. 

Men ibland tror jag att människor faktiskt har osannolika saker att säga som är riktiga, men som andra helt inte kan ta in för att det inte stämmer med en bild som de fixerat. 

Ungefär samma slags kognitiva problem tror jag vi råkar ut för när vi läser en bok och på förhand bestämt oss för vad vi ska ha ut av den. Det kan fungera när berättelsen exempelvis går ut på att hitta en mördare, men kan bli något vi inte begriper oss på ifall författaren går in för att överraska. Ett trick jag använder för att bli sams med en bok som jag har svårt att förstå mig på är att jag försöker komma underfund vad den har för ärende. Svaret på hur väl författaren lyckats kommer inte förrän på slutet och därför blir det alltid intressant att läsa klart. 

Men när en författare lämnar ifrån sig en bok för publicering så måste hen räkna med vilka läsningar som helst. Det som en läsare ser som viktigt kanske en annan läsare inte ens lägger märke till. En boks ärende kan därför växla från läsare till läsare. 

För ett tag sedan uppstod en spontan bokcirkel mellan mig och min make. Det var en bråkig tid, men han såg till att läsa samma böcker som mig för att vi skulle ha något annat att prata om. Så kom det sig att vi pratade om vad vi läst lite när som helst. Samtalen lyfte oss bort ifrån en mental sörja och skapade ett intresse för att lyssna på varandra. Att vi hade olika uppfattningar var i detta sammanhang helt ofarligt och ja, just det, berikande. Samtal som kunde göra det osannolika sannolikt genom att vi lyssnade, förklarade och upptäckte nytt. Så som det funkar i bra bokcirklar. 

Nåväl böckerna räddade inte mitt äktenskap. Men det gav näring till ett ständigt pågående samtal och jag har kvar en mycket god vän. För det skulle jag vilja tacka litteraturen.