Det är nu ni ska ta er an Marcel Prousts verk På spaning efter den tid som flytt. Den som kommer igenom verket har en möjlighet att lära sig stå ut med känslan av ovisshet. Fortsätt och läs så ska jag förklara.

En skräck för de slagna, sjuka, fattiga och förföljda. Ett nödvändigt livsvillkor, motor för verkande konstupplevelser och vetenskapliga framsteg, en essentiell drivkraft för att lära känna mer. Ovisshet är allt och inget. Den nyktra ovissheten som sköljer över oss med Covid 19 rapporteringen saknar all finess. Torra fakta om osäkerhet, tragedier och schlagerbetonade uppmaningar om att ta hand om oss. Som en sås som skär sig. Till efterrätt en racka krampaktiga debatter om vad som kanske är rätt och vad som kan vara fel. Jag säger inget om nödvändigheten av den massiva rapporteringen, men att den riskerar oss dränka oss i själslig nödtorft.

Det är så konstigt

Photo by Gabriel on Unsplash

I det privata tycks oförmågan att utrycka eller förstå vad vi känner inför pandemin allt som oftast leda in oss i samtal som slutar med att vi konstaterar att allt är så konstigt. Ovissheten stämmer inte överens med det som vi till ganska nyss trodde vara att leva som en människa i modernt samhälle. Dessutom befinner vi oss i en tid med ett stigmatiserat åsiktsklimat där olika grupperingar sätter upp dogmer för det rätta snusförnuftet. Det sökande och prövande har städats bort. 

Att konsten och kulturen är viktigare än någonsin tycks vara något människan slår fast i alla tider, men av olika anledningar. Idag behöver vi konsten för att erkänna oförnuftet, för att ta hand om landskap inom oss och utanför oss som vi inte kan bemästra. Logik må liksom ovissheten vara något som för världen framåt, men tar det över helt kan det föra oss bakåt, in det allra fattigaste av själsliga landskap, till död och torka. 

Det är bra att läsa Marcel Prousts svit På spaning efter den tid som flytt just nu eftersom ingen annan tar sig så väl an temat att ha en plats i tiden. Idag förändras saker i en fart som på sätt och vis påminner mer om farten i en roman eller ett teaterstycke. Därför behöver vi nu precis som i andra tider romanerna mer än någonsin. De kan hjälpa oss att förstå. Proust menade att man lär känna karaktärer och världen bättre i romaner än i verkligheten, eftersom förändringarna i verkligheten sker så sakta att vi inte alltid lägger märke till det. Han skriver bland annat:

Teoretisk vet man att jorden går runt, men i praktiken märker man det inte; marken man går på förefaller orörlig och man känner sig lugn och säker. På samma sätt är det med Tiden i vårt liv. För att man verkligen ska känna dess flykt måste romanförfattarna driva upp urets visare till en vanvettig fart och låta läsaren tillryggalägga tio, tjugo eller trettio år på två minuter

(Proust, Marcel, I skuggan av unga flickors blom, översättning Gunnel Vallquist, Stockholm, Albert Bonniers förlag, sid 64)

Proust skrev som en hund

Foto:Åsa Dahöberg
Foto: Åsa Dahlberg

På spaning sviten är också att ge utrymme för oförnuftet inom oss. Att ta sig igenom verkets dryga 4000 sidor kan vara en metod för att acceptera, bearbeta och bättre förstå de här sidorna hos oss själva.

Proust kände att hans lycka som författare var gjord när han gjort sig av med förnuftets falska föreställningar och börjat skriva som en hund (Leandoer, Kristoffer, JAG, DU, VI En bok om Proust Lund: Ellerströms 1998, 31). Som få andra lyckas Proust ge utrymme åt ovissheten inom oss, åt det som inte är klartänkt framåtriktade eller konsekvent. Sånt som vi kan ha särskilt nytta av nu.

Hos Proust finns inga fasta gränser mellan det patologiska och det normala(Swahn, Sigbritt, En en väg till Proust. Stockholm: Bonniers, 1978, 9)I den moderna psykologin framhålls allt oftare att vi styrs av känslor och att rationella förklaring till vårt handlande ofta är efterhandskonstruktioner. Oavsett vad författaren Marcel Proust förstod om det så är det något som verket förstår.

Så tveka inte. Läs! Visst kan det vara svårt till en början. Men verkligheten är alltid svårare än dikten och verket kan få dig att bättre stå ut med vardagens knepigheter. . Och som en cirkeldeltagarna i vår Proust-cirkel sa: —Det är bara drygt 4000 sidor, inte så mycket egentligen