Photo by NASA on Unsplash

Hela planeten är just nu ett fängelse” tänkte jag häromdagen då jag tvingats ställa in en efterlängtad resa till en äldre släkting. En konstig tanke förstås, eftersom jorden egentligen alltid varit ett fängelse. Trots att en del har åkt till månen å annorstädes är rymden inget som hittills hållit för människan över en längre tid.

Även om världen känns som ett fängelse för oss idag, så har vi vant oss vid att röra oss fritt över planeten på ett annat sätt än tidigare generationer. Tror att vi är herrar över naturen, men…Nej förresten, jag ska inte mata er med några klyschor som ni hört nog av de senaste veckorna.

Men visst finns det metoder för att åtminstone för en stund trotsa det bundet rumsliga och förflytta sig någon annanstans? Ett sätt jag använder ibland är att läsa dikter av Edith Södergran. I inledning till sin diktsamling Septemberlyran (1918) skrev hon:

”Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag inte påstå. Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min insikt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Triumf att finnas till…

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.

Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Edith Södergran, från Septemberlyran 1917

I litteraturbanken kan du läsa hela diktsamlingen.

Edith Södergran in 1917. Photo by Claudine (Ina) Roos