Varje gång vi tar oss tid till att lyssna på en person som vi är i konflikt med, inser vi att verkligheten egentligen inte är något statiskt. Tittar vi tillbaka i historien så förstår vi att vad som anses verkligt är något som förändras. För att inte fastna i trångsynthet eller dra på oss en massa konflikter måste vi vara beredda att ompröva delar av verkligheten.

En av funktionerna för våra konstarter har blivit att provocera verkligheten, att skapa utrymme för att vi inte vet. När vi ger utrymme för det ger vi också utrymme för en ännu ej formad framtid. I litteraturen har vi många exempel på litteratur som provocerat och på så sätt förändrat verkligheten. I Sverige finns arbetarförfattarna som starkt bidrog till att statarsystemet försvann eller Fredrika Bremers roman Hertha som ofta användes i den debatt som tillsist gjorde att ogifta kvinnor blev myndigförklarade. Men det är inte alltid så konkret. Leonard Da Vincis som skissade på flygplan redan på 1400-talet. Det kan också handla om att lämna vardagen för att hamna i magiska världar som i fantasyromaner.

På så sätt håller vi den värsta tvärsäkerheten borta, den som inte tar hänsyn till förändringar och som förhåller sig statiskt till vår föränderliga värld.

Därför blir jag allvarligt orolig för framtiden när det kommer starka röster om att konsten och kulturen ska vara begriplig och inte provocera. Som om allt redan var färdigt! Som om inget mer fanns att upptäcka! Total stagnation.

Vi provocerar verkligheten varje gång vi kliver in i en roman om en person som lever helt olikt vårt eget. När vi läser en dikt som vi inte logiskt kan förstå, men som ger oss en känsla. När vi läser om en värld med andra fysikaliska lagar. Vi behöver inte alla vara i mänsklighetens framkant. Men vi kan vara i framkant för att klara av förändringar i vårt eget liv, eller för att hålla oss nyfikna. Så länge vi kan hålla oss nyfikna är vi åtminstone inte deprimerade.