Photo by Bao Menglong on Unsplash

Idag finns en tendens av att vi tror att allt kommer att bli bra om om vi styr upp saker och ting. Men i själva verket lämnar denna övertro ett kaos efter sig, då allt för mycket uppstyrande utgår från att det mesta går att förutse eller förstå innan det har hänt.

Vi ser det på kontaktinformationen på en del sidor, där man ska skicka sina frågor i färdiga formulär eftersom de tror sig veta vilka frågor man har. Mina frågor får aldrig plats i de där formulären. Vi ser det hos politiker som i årtionden skrikit efter mer poliser, fått mer poliser samtidigt som de kriminella gängen ställer till ett allt större kaos på våra gator. 

Vi ser det när en anställd har en så kontraproduktiv inställning till mantrat ”regler är regler” att den kan ge intrycket av att vara dum i huvudet och på så sätt skada sin verksamhets varumärke.

Vi märker det när vi ringer en växel och ber om att få hjälp med en fråga men ingen är intresserad att hjälpa eftersom det är en oförutsedd fråga som inte hör till någons bord. 

Vi märker det när vuxna är mer intresserad av att förse barn med böcker med rätt budskap än med litterär kvalitet. Som när småbarnsföräldrar vill ha pekböcker som redskap för att hjälpa deras barn att sluta med blöja eller napp.

Vi kan också märka styrupp-sjukan när vi ska styra barn att läsa böcker för att de ska bli påverkade i en viss riktning. Under min tid som barn- och ungdomsbibliotekarie hände det att skolan ringde för att be mig plocka ihop böcker om vänskap. Det var en lätt sak, eftersom jag just inte vet någon bok som inte handlar om vänskap. Vi märker det när vuxna är mer intresserad av förse barn med böcker med rätt budskap än med litterär kvalitet. Som när småbarnsföräldrar vill ha pekböcker som redskap för att hjälpa deras barn att sluta med blöja eller napp. Jag tror ingen av de här exemplen hjälper barnen att få ett läsintresse eller för den delen att sluta med blöja eller napp. Den största effekten blir i värsta fall att barnen får en misstro mot böcker.  

Litteratur som vill få barn och unga att tänka i en viss riktning påminner ganska mycket om litteratur som förmedlades till barn i Sverige förr, innan Pippi Långstrump, och som idag förmedlas till barn i diktaturer.

Om läsningen skall bli intressant så är det viktigaste hur berättelsen är skriven. Lässtunden måste få andas frihet och lust, inte indoktrinering. Om en lässtund ska bli lockande så tror jag att den måste få vara något annat än skola, även om den sker på skoltid. Om vi ska få barn och ungdomar att läsa måste vi själva tro att den konstnärliga kvalitén är viktigt, annars är vi inte trovärdiga i vår förmedling. Litteratur som vill få barn och unga att tänka i en viss riktning påminner ganska mycket om litteratur som förmedlades i Sverige förr, innan Pippi Långstrump, och som idag förmedlas till barn i diktaturer. En sorglig utveckling. Att tro på skönlitteraturen måste också vara att tro på det fria ordet och att varje ny generation fattar något som den förra inte fattat. Tror vi inte på det kan vi lika gärna lägga oss ner och dö genast. 

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är viktigt att ha en bredd i utgivningen av böcker för barn, att alla böcker inte skrivs av folk från liknande gäng. Men det är en annan fråga. Frågan som nu gäller är hur vi ska få barn intresserade av att läsa. 

Så här tycker jag:

  • Alla bra författare vet något om utanförskap, annars hade de inte haft en röst som vi lagt märke till.
  • En bra bok med ett mossigt genusperspektiv kan öppna för intressanta diskussioner om just genus. 
  • För bra och angelägen konst i olika riktningar behöver vi konstnärer med spridda erfarenheter av vad det är att leva. För detta ska bli möjligt krävs bra politik. 
  • Om vi ska tro på konsten måste vi tro på dess egenvärde, annars får vi syssla med något annat.