brando-makes-branding-ljurPRAnLAQ-unsplash

När jag bläddrar i böcker om personlig utveckling, slår det mig att det mesta i ämnet går ut på ungefär samma koncept. Vi ska lyckas genom att kämpa hårt för våra drömmar och samtidigt leva i perfekt balans. Men hur rimlig är den ekvationen och hur personligt blir det om alla strävar efter samma mål? 

Vi måste nog inse att de allra flesta som uppnått något som allmänt anses som storartat oftast slitit hund och att det inte alls varit frågan om någon balans för att nå fram eller för att hålla sig kvar.

Ser vi oss runt i världen så är det svårt att blunda för att många människor kämpar varje dag utan framgång med något alls. Det får vi aldrig glömma. 

För att nå stor framgång enligt konventionella mått krävs självklart slit och begåvning. Men det krävs också rätt tajming och det är sällan upp till den enskilde lycksökaren att styra över. Och är det så säkert att det är något att sträva efter? 

Problemet med många av de här självhjälpsböckerna är att de förmedlar generella budskap. Förenklingar gjorda för att passa så många som möjligt, medan det enskilda livets trassel är något högst individuellt. 

Eftersom jag vet att många slukar den här typen av böcker, den ena efter den andra, så tror jag att det är själva läsandet som ger den störst tillfredsställelsen, för varför skulle det annars behövas ännu en bok i ämnet? Varför då inte istället läsa skönlitteratur? Böcker som inte utger sig från annat än att vara personliga betraktelser och skrönor, men som säger något om hur skiftande en människas liv kan vara.