På dagarna går jag omkring och verkar ganska snäll, men om nätterna är jag beredd att offra er alla.

Foto: Pixabay

Vi som har för vana att vakna till i vargtimmen vet hur pretentiöst det kan kännas att vara människa. När jag har det som värst brukar jag önska spränga planeten i bitar, för att allt stoff som någonsin varit jag ska lösas upp och bli en del av en del av det universum som vi inte känner till.  På dagarna går jag omkring och verkar ganska snäll, men om nätterna är jag beredd att offra er alla för att bli kvitt min nattliga ångest. 

En gång för länge sen längtade jag efter att försvinna så pass mycket att jag övervägde självmord. Allt föll på insikten om att jag isåfall blivit ett ungt och vackert lik, som folk skulle prata länge om.

Nej ska man bli bortglömd får man leva ett långt liv. Vara den sista som minns sig själv. Hålla begravning med endast officiella och professionella besökare som får jobba hårt utan att lyckas, för att inte hamna i slentrian och tänka på eftermiddagens handlingslista.

Vart är den här texten på väg ? Den är inte på väg någonstans utan stannar här. Att läsa är som meditation och mindfulness, fast tvärtom. I en bra läsupplevelse öppnar du låset till en andras tankevärldar och kan tillåta dig att spinna loss i både den ena eller andra existensen, i ett mishmash av grandios självupptagenhet och förintad självkänsla.

Det är klart att det ger syre till tankemusklerna att vara vem och hur som helst. Att lära sig förstå skillnaden mellan galna tankar och galet utlevande. Vi bygger förmågan att kunna ge oss ut även när vi tvingas stanna kvar. Ett sätt att skapa mod och pröva tankar. Då kan även vargtimmen kan bli ett eget litet spökhus att längta efter.

Foto: Pixabay